I Moskvafreden 1940 tvingades Finland att arrendera ut den strategiska Hangö-halvön i Finlands södra svenskbygder (notera att från Hangö är det drygt tio mil till Åbo och drygt tio mil till Helsingfors). Ur sovjetisk synvinkel var detta logiskt då man sommaren 1940 annekterat Estland och på ett enkelt sätt ville spärra av Finska viken från söder och norr. Under tsartiden anlades fortifikationer just i dessa områden för att skydda Sankt Petersburg, speciellt efter ryska Östersjöflottans nederlag vid Tsushima 1904/05.
Kustfortifikationerna i Finland/Estland/Sankt Petersburg gick under namnet Peter den stores sjöfästning. Sjöfästningen bestod av dels Kronstadt med omgivning samt tre linjer: finska Kotka till estniska Narva, finska Porkkala till estniska Tallinn samt finländska Hangö och estniska Dagö (huvudförsvarslinjen var Porkkala-Tallinn). Ryska revolutionen och Rysslands sammanbrott 1917 avbröt byggandet av de allra tyngsta batterierna avsedda för 35,6 cm kanoner. Flera batterier renoverades och moderniserades av Finland och intog stridsberedskap under Vinter- och/eller Fortsättningskriget tex Mäkiluoto (Kyrkslätt kommun), Torra Mjölö (Kuivasaari), Russarö (Hangö kommun), Bolax (nord-väst Hangö), Örö mfl.
Det sovjetiska övertagandet av Hangö och skärgårdens karaktär innebar att det var svårt att optimera gränsdragningen avseende militära spörsmål. I Horsö-området, norr Hangö-halvön, gick gränsen till det sovjetisk arrendeområdet mellan öar och kobbar samt holmar och skär. De största öarna i finska händer var Storholmen, Gunnarsholmen, Älmholmen samt Stackörarna. På sovjetisk sida Horsön, Kuggholmen och Möön(syd Horsön). Stackörarna ligger mellan Horsön och Gunnarsholmen.
Denna norra flank var ett besvärligt hot mot finska fastlandet på en sträcka av 6 kilometer mellan Västervik via Bredvik till Långnäs/Marholmen (avsnitt Bromarv/Brolo dvs västra delen av Harparskogs-linjen vars huvudställning reglade av själva Hangö-halvön). Denna sträcka befästes skyndsamt med ksp-nästen,bunkrar, stridsvagnshinder, eldledningsplatser och pjäsvärn. I Bredvik och Västervik placerades vardera två artilleripjäser (samt ytterligare två fältartilleripositioner mellan Västervik och Bredvik). Man kan notera att Storholmen och Gunnarsholmen inte befästes utan tycks ha fungerat som nån form av fördröjningsområde/buffert för de finländska styrkorna. I Hangö-riktningen tjänstgjorde delar av svenskspråkiga förband som fjärde kustbrigaden. Ryggraden i Harparskogslinjens befästnings-anordningar utgjordes av svenskspråkiga 18:e fästnings-bataljonen.
Rent numerärt var de finländska styrkorna i underläge på Hangö-avsnittet med ca 14.000 man, 130 artilleripjäser och 5 flygplan, de sovjetiska styrkorna var på drygt 28.000 man, 50 pansarfordon, 60 jaktplan (baserat på Hangö, Täcktom flygfält) samt 126 artilleripjäser plus 10 tunga järnvägsartilleripjäser (från 10 cm upp till 30,5 cm Obuhov). På Hangö-avsnittet tjänstgjorde en riksvensk frivilligbataljon underställda svenskspråkiga infanteriregemente 55.
Förutom att ett sovjetiskt flankanfall via Horsö kunde resultera i ett brohuvud på fastlandet kunde de sovjetiska styrkorna på Horsö lätt leda in artillerield. Nedanstående stycke är en kort sammanfattning av s.28-31 i boken “Hangö 1940-41” av Stig Nyström (SMB-förlag 2005, originalutgåva 1984). Det är nu 70 år sen striderna i september 1941 om Horsö-Gunnarsholmen.
“Horsö återerövrades 29.6 1941 genom att finländskt artilleri åstadkom skogsbrand varvid sovjeterna lämnar ön. Horsö får den dagen en “ny garnison” om drygt tre finländska plutoner. Men sjunde juli 1941 inleder sovjetiska styrkor en landstigning med stöd av flyg och artilleri. Av de finländska försvararna stupar nästan hälften och resten retirerar simmandes. Även Stackörarna faller i sovjetisk hand. Den 30.7 1941 genomför sovjetiska soldater ytterligare ett anfall och nu mot Gunnarsholmen. Första anfallet misslyckas men det andra lyckas desto bättre (samtidigt faller även Furuholmsören och Älmholmen). I mitten av augusti 1941 återerövras Älmholmen varvid omkring 100 ryssar stupar samt nio finländare.
I början av september 1941 inleder finländska styrkor ett motanfall på Gunnarsholmen riktning Horsö understött av artilleri. Det finska motanfallet stannar dock upp och man drar sig tillbaka till norra stranden av Gunnarsholmen. Dagen efter det finländska anfallet drar ryssarna igång och många finska soldater får simma från ön, de sovjetiska förlusterna uppskattas till 120 man medan drygt 30 finländare stupar. Därefter lugnande det ned sig på öarna men en tid senare strax öster om Horsön påbörjas striderna om Stora- och Lilla Kärringholmen samt Stora Björnskär och Furuskär. Kärringholmarna får under några veckor nya ägare i oktober men vräks i början av november då finländska styrkor landstiger. På Kärringholmarna stupar 91 ryssar och 18 finländare förlorar sina liv”
I slutet av september 1941 når tyska styrkor fram till Leningrads förstäder och i slutet av oktober 1941 påbörjar Sovjet evakueringen av Hangö, vars kulmen nås tredje december. En evakuering som likt Tallinn-förflyttningen delvis blir mycket kostsam. Svenska frivilligbataljonen hemförlovas 18:e december och bataljonen förlorade under sin insats på Hangö-avsnittet 100 soldater, 25 stupade och 75 sårade.
Efter vapenstilleståndet 1944 och ytterligare en ny fred tvingas Finland arrendera ut området Porkkala udd med tillhörande öar. Dvs huvudförsvarslinjen i “Peter den stores sjöfästning”, Porkkala-Tallinn, återupprättas
Filed under: Ryssland, Suomi/Finland, Sverige
Brezjnev's Blog 
