Brezjnev's Blog

Icon

Just another WordPress.com site

Den ryska sidenvägen

En av Moskvastatens lärdomar från den stagnerade eran under gensek Leonid Brezjnev är att ekonomin inte kan konserveras och lämnas åt sitt öde. Men det hela hänger ihop med GOSPLAN och dess planering av statens behov. Samt med både byråkratisk maximalism och karriärslickande. Det noterades redan under femårsplanerna på 30-talet. Och här försökte Sovjetstaten reformera sin ekonomi och minska på byråkratin. Man ville öka tillväxten bl.a. genom att decentralisera administrationen på etnisk och nationella indelningar, Sovnarchos-reformen 1957. Denna reform baktalades under Brezjnevtiden som olycklig trots effektiviseringar. Men det trista var motståndet bland alla medarbetare i centrala statsapparaten som såg sin makt rinna iväg. Det hela slutade med att Chrustjev fick silkessnöret.

Gensek Gorbatjov insåg också det ohållbara med Sovjetstatens ekonomiska byråkrati. Många anekdotiska historier snurrar runt. Till exempel den om lastbilsfabriken. Han är på besök och ser tusentals färdiga lastbilar på en plan utanför fabriken. Men vid närmare titt saknar alla framaxlar. Detta för att framaxelfabriken i annan delrepublik inte förmått producera i tillräcklig omfattning.
GOSPLAN hade räknat fel på flödena. Eller att flödena är felrapporterats. Eller centrums oförmåga att bedöma produktionskapaciteten och behov m.m. Samt alla högre byråkrater och direktörer som putsade sina karriär för bonusar och planuppfyllelse. Genom förenklade planer och överdrivna resultat för att kunna rapportera överuppfyllelse av planen. Därav omdaning-perestrojka, och glasnost-öppenhet. Men även Gorbatjov sågade av stolen han satt på. Han ville aldrig att Sovjet skulle gå under. Det bara hände. Noterar att Kina gick inte den vägen. Men glöm inte “kuppförsöket” 1991.

Man kan notera att Vladimir Putin och hans tidigare parhäst Dmitrij Medvedev också sysslar med reformer. Men med en skillnaden att Vladimir Vladimirovitj Putin inte har erhållit silkessnöret. Den tidigare oredan från Brezjnev-tiden och Jeltsin-tiden kommer inte att upprepas. Moskvastaten har makten i sin hand. Den som inte lyder åker ut. Den som kritiserar och skapar oreda åker ut. Det är klart och tydligt vem som leder. Vilket är en gammal tradition sen Ivan den IV via Peter den Store och Stalin.
Man kan notera att Putins KGB-polare, gensek Andropov, redan på 1980-talet inledde kamp mot korruption, svågervälde och slöhet samt superiet. Gorbatjov surfade på den vågen. Gorbatjov hyllas i Väst men i Ryssland är han oälskad. Och glömd. Även hans intelligenta fru Raisa. En intressant petitess var att Andropov ville ha Gorbatjov till efterträdare.

Ryssland har genomgått reformoser tidigare. Allmänt känt är Peters reformer med omfattande effektiviseringar av statsapparaten. Peter den store hade stort intresse i välordnad och effektiv förvaltning(bla svensk förvaltning). Och militärens utveckling. Och det stora hos Peter den Store var helhetens behov. Och med tanke på livegenskap och annat var helhetens behov i händerna på Kreml och statsapparaten.

En mindre känd ”reformos” är den utvecklingen 1860-1914. Järnvägen byggdes ut . Urbaniseringen och industriproduktionen ökade. Och det hela startade efter Krim-krigets nesliga resultat där man åkte på däng på Krim och på Åland. Noterar att Sverige upplät Fårösund till brittiska och franska örlogsfartyg (för vidare operation mot Baltisk kusten och Åland). Man kan också notera krigen mot Turkiet då Ryssland försöker nå Tsargrad, Konstantinopel.

Under Stalins brutal industrireformer hade man en årlig tillväxt på 13-14%. Stålproduktionen fyrdubblades. Den tunga industrins produktion femdubblades. GOELRO-planen gjode att produktionen av elenergi nästan tiodubblades. Man utvecklade industrier i Ural och Kuzbass samt efter Transsib. Delvis tack vare detta överlevde Moskvastaten Operation Barbarossa. Men återigen ingen framväxt av civilsamhälle typ Sverige. Gör som partiet. Partiet är staten. Partiets ledande roll i allt, i stort och smått.

Centralismen är en konstant eller naturlag i Moskvastaten, från Ivan IV till Josef Stalin och vidare. I ett samhälle där staten är konstanten blir organisationer med utländskt stöd en ovälkommen joker. Och en konkurrent. Speciellt om dessa kritiserar makten och den ortodoxa kyrkan.
Samtidigt kan man notera att idag har den vanliga ryssen aldrig haft så stor frihet. Inga inrikespass, fritt åka på semester utomlands. Kritisera mellan skål och vägg, men utmana inte. Man kan skämta om makten utan att åka i fängelse. Förut kunde du dra politiskt inkorrekta skämt tre gånger, en gång för kompisen(angivaren), en andra gång till förhörsledaren och en tredje gång till din cellkamrat i Gulag.

Men missuppfatta mig inte, jag super hellre till på Pride-festivalen i Helsingfors än åker på storstryk i Minsk eller Moskva.

Men man kan inte se på Moskvastaten med liberalsociala eller socialliberala ögon från ledarsidorna i Stockholm. Man kan inte som höga herrar och damer i den humanitära stormakten skryta med sin egen moraliska överlägsenhet. Speciellt om man åker dit på en klantig busringning.
Hyckleriet stinker i det blå skåpet.

Var är bärsen, var är flintasteken!!

//snöjungfrun

Filed under: Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: