Några tankar kring Brezjnevdoktrinens återkomst med buller och bång i Europa och hur 2022 blir ett märkesår, som kan komma att definiera både starten och slutet på saker och ting. Lite som alfa och omega, början och slutet på önsketänkande och bortsopandet av obehagligheter under mattan. De feta åren är förbi.
Det pratas en hel del om att ryssarna kört fast och att allt inte går enligt plan, men det vet alla rutinerade planerare att en plan inte överlever första kontakten med verkligheten. Det behövs konstant omplanering och därför resurser av olika slag. Det kanske är därför som några höga potentater i Ryska Federationens ledning inte synts till så ofta den sista tiden. Men det behöver inte innebära att Planen gått fel, man kan påstå att Planen går enligt plan. Och detta beroende på tidslinjalen för hela specialoperationen utförd med begränsade resurser. Slutdatum för den dödliga cirkusen “är som vanligt” Segerdagen den 9 maj, CCCP körde som bekant hellre Första maj av förklarliga ideologiska skäl. Och har man ända till Segerdagen på sig är det gott om tid för omtag. För en specialoperation med begränsade resurser i ett stort manöverutrymme som Ukraina tar helt enkelt tid. Det skulle även se bra ut om man dessutom kunde få matchboll till Påsken och dess fokus på återuppståndelse och nytt liv.
För när allt kommer om kring är det inte första gången ryssarna utför militära operationer i området. Man kanske skulle kika på Operation Rumjantsev eller mer formellt den strategiska anfallsoperationen Belgorod-Charkov mellan 3-23 augusti 1943; med operativ tyngdpunkt nedre Dnepr (bla Kherson)samt dess efterföljare Operation Suvorov mellan 7 augusti och 2 oktober 1943. Anfallet kulminerar i Slaget om Dnjepr 26 augusti till 20 december, innefattande en misslyckad sovjetisk luftlandsättning halvvägs Kiev-Tjerkassy. Man kan komma ihåg att trots Sovjetunionens överlägsenhet i slutet av 1943 åker man på däng för att man tagit för stora risker och/eller hade sämre stridsekonomi än sin motståndare. Man kan misstänka att dessa preludier till Operation Bagration har studerats flitigt vid Akademin i Frunze. Här kan man inflika att Charkov hade befästs av tyska styrkor och föll inte i första taget. Så, allt är bekant och historien krumbuktar och slingrar sig i välbekanta upprepningar.
En intressant grej med Dnjepr är att floden klyver Ukraina i nordsydlig riktning. Floden mynnar ut i Svarta Havet vid Kherson och rinner förbi de enorma träskmarkerna kallad Pripjatkärren, strax norr om staden Kiev, för att fortsätta genom staden Smolensk i Vitryssland. Sen kan man notera några kuliga grejer och det är det formidabla geografiska hinder som Dnjepr utgör mellan Kiev och Kherson och detta tack vare regleringen(resulterat i stora reservoarer) av floden med ett antal stora(6) vattenkraftverk som står för 10% av Ukrainas energi (det är inte bara kärnkraften som är viktig). Sen kan man notera att floden är en viktig transportled och är på 200 mil farbar för havsgående fartyg genom en serie av slussar. Sen kan man också notera lite snabbt att Dnjepr rinner upp i Valdaj-höjderna och Valdaj-klubben kan vara av intresse för Putins “fan-club”.
Summa summarum, operationens slutdatum gärna nån vecka innan Segerparaden i Moskva, gärna uppnått Dnjepr och linjen Kherson-Kiev. Om inte detta så åtminstone järnvägslinjen PZ/Dnipro, som bl.a. förbinder Donbass med Krim. Järnvägen var fram till 1961 namngiven till det saftigare namnet Stalins järnväg. Man skulle kunna tänka sig ett pärlband med ministater längs floder och järnvägsnätverk. Man kan notera att Dnjepr utgör en liten infrastrukturknorr där järnvägen “öster” Dnjepr mats med annan kräm än den västerut.
Sen kan man också notera att sen Wehrmacht retirerade ut ur Sovjetunionen pågick ett gerillakrig i västra Ukraina och bl.a. Litauen och i vissa delar ända in på 1950-talet. Man vill inte ha en igelkott i fickan. Så, resultatet kanske blir ett västvänligt rest-Ukraina med huvudstad Lvov, Ryssland blir satellit till Kina, EU tappar mark och sliter inte jämnt med USA, flyktingvågen och försvarssatsningar(värnskatt) sätter sina spår i levnadsstandarden. Andra halvdemokratiska länder vänder sig till Indien, Kina och Brasilien för att slippa få stryk. Och sen om den ekonomiska krigföringen inte hjälper, vad gör man då, normaliserar allt ? Är det möjligt med tanke på att så många har surrat sig vid skeppsmasten, och vilka styr skeppet ?
Har vi passerat Rubicon förlåt Dnjepr, men inte riktigt fattat det ?
//
Filed under: Uncategorized, dnjepr
Brezjnev's Blog 