Höstmörkret sänker sig och längre norrut närmar sig polarnatten. Och man slås fortfarande av att få tycks syssla med vad som händer “på andra sidan kullen”. Majoriteten av media sysslar med diverse klickbefrämjande journalistik. Försvarsmakten sysslar desperat av att ge sken av att beredskapen är god. Och politikernas skyller sin inkompetens på Vladimir Vladimirovitjs ondska. Samtidigt som ett land som ingen brydde sig om hösten 2021 är på högsta mode. Det internationella grupptrycket har sin egen logik.
Var är Överstyrelsen för psykologisk beredskap när man behöver den?
Vart tog Försvarsstabens förströelsedetalj vägen ?
Och vart tog logiken och rationaliteten i internationella relationer vägen ? Även auktoritära regimer och diktaturer har sin egen logik, speciellt om de har kärnvapen.
Många är svaren från en månghövdad “expertis”, men ytterst få tycks ställa de rätta frågorna ? Och ytterligare färre har de rätta svaren på de rätta frågorna.
Kina bidar sin tid och snart nalkas polarsommaren, igen. Kommer osökt in på Amurfloden och norrut.
Njut av rysk militärmusik när den är som bäst. Flottan av atomubåtar är imperiets stolthet och spjutspets. Allt gick inte att köpa med amerikanska stålar, och ubåtsfolk är alltid kul att festa med.
Man kan i dess dagar fundera över den industriella kapaciteten avseende stridsvagnsproduktion men också reservdelar (bla dieselmotorer, transmission och eldrör). Driftsprofilen för en stridsvagn/stridsfordon är inte obegränsad gångtid. Sen inte att glömma totalförluster och förlorade haverier. Det är inte bara kulor, krut och soldater som förbrukas.
Noterar lite diskret att traktorindustrin i Tjeljabinsk, Uraltrak, och del av Uralvagonzavod, ska modernisera sin produktionslinje för dieselmotorer. Moderniseringen består av 11 etapper, allt från demontering av linan, renovera verkstadsbyggnad(tak och ventilation), ny teknisk utrustning, automatisering samt driftsättning. Man plöjer ner en miljard rubel i förnyelsen av fabriken och arbetet ska vara färdigt på drygt 12 månader och arbetet sker i tvåskift (enligt artikel på ura.news). Antal anställda på Uraltrak är enligt ryska wikipedia 20.000. Det roliga är att under Stora Fosterländska Kriget tillverkade traktorfabriken tunga stridsvagnar typ KV-1. Dessutom evakuerades till Tjeljabinsk under 1941 industrier för stridsvagnstillverkning och stan erhöll det inofficiella namnet Tankograd. Noterar att traktorfabriken under 2009 inhandlade i en sluten upphandling delar av Omsktransmasj, som också är ett ikoniskt namn i stridsvagnsproduktionen. Den industrin grundades 1896 i Omsk, Sibirien. Uraltrak är en del av Uralvagonzavod, och Omsktransmasj en del av Rostec. Omsktransmasj har sen 1958 varit involverat i 85 projekt avseende stridsfordon/stridsvagnar. Det är Omsktransmasj som levererar uppgraderade T-80BVM, på olika kontrakt sen 2017. Senaste leveransen var på 50 vagnar och ett nytt kontrakt tecknades i augusti 2022. Och strax före sommaren annonserades att 500 nya arbetsplatser skulle skapas på Omsktransmasj.
Noterar att Uralvagonzavod både under maj och i augusti 2022(artikel på rg.ru) levererat fler tågset med stridsvagnar typ T-90 “Proryv 2/3” och stridsvagnsbärgare BREM-1. Man borde alltså inte ha några problem att ersätta materiella de initiala förlusterna i 1:a Gardespansarmén. Men, återigen får man fundera på den logistiska delen och den industriella potentialen, speciellt hur man genomför underhåll och reparation ifall driftsprofilen har överskridits med råge (motor, eldrör, fjädring…). Och under hur lång tid det ska genomföras. Och med vilken kvalitet. Och kompetensförsörjning och kostnad är en annan sak som tarvar till eftertanke. Och det är nog många som sitter och funderar på det lite varstans.
Leverans från Uralvagonzavod i maj månad.
Fler än 500 arbetsplatser skapas på industri Omsktransmasj, upplagt på dutube för tre månader sen.
Leverans av T-80BVM, december 2020, Omsktransmasj.
Om man gillar militära orkestrar och örlogsfartyg finns två trevliga inslag på “dutube”. Visserligen från Västra Militärområdet och dess firande av Flottans dag i Sankt Petersburg, Leningrads län. Musiken som orkestern spelar är från två av Sovjetunionen/Ryssands mest populära/framgångsrika grupper, “Sektor Gaza” och “Kino”. Gott så, det är klart att “flottans gossar” vill spela skön musik, men allt blir väldigt dubbelbottnat eller ska vi säga flerbottnat. Detta eftersom grupperna/bandmedlemmarna ifråga bl.a. är känd för sin punkrock men också känd för sin systemkritik av bl.a. Sovjetunionen. Vidare för att de har västliga influenser av punkrock men också folkliga traditionella influenser. Grupperna/bandmedlemmar verkade redan på 1980-talet och i den famösa perioden 1985-1995 och är från början underground. “Sektor Gaza” anspelar på den tunga gas-industrin i Voronezh med omnejd och känd för hits som “Dimma”, “Skräckens natt”, Dags att åka hem” m.fl. “Kino” har sitt främsta anslag i den kända frontmannen Viktor Tsoi och låtar som “God natt”, “Göken”, “Blodgrupp”, “Krig”, “Förändring”. Tsoi var allt från regimkritisk poet till skådespelare och rockmusiker. Han dog alltför ung i en bilolycka utanför Riga 15 augusti 1990. Han hyllas än idag och kopplas även ihop med soldatens liv och umbäranden.
“Förändring ! krävs av våra hjärtan, Förändring ! krävs av våra ögon, I våra skratt och i våra tårar, och i veners pulsslag, Förändring ! Vi väntar på Förändringen!” Refrängen ur “Förändring” från skivan “Den siste hjälten”, Moroz Records 1989.
Militärorkester framför “Göken” på Flottans dag i Petersburg juli 2022.
“Än är sången lite nedskriven ? Göken berätta, sjung ! I staden min eller på ensliga landsbygden ? För stenarna eller brinnande stjärnor, stjärnor ?
Min sol, snegla på mig. Min hand vänds till näve. Och om krut, ge eld ! Se där !
Vad händer i ensamhetens spår ? Starka och tappra sinnen tjänade i striden, på fältet. Vad litet som finns kvar i minnets ljus…. Ur “Göken” från “Svarta albumet” 1990.
Man kan fundera över låtvalen i de två videoklippen, “Dimma”/”Dags att åka hem” och “Göken”. Men med tanke på musikgruppernas bakgrund kan man fundera lite på vad man egentligen menar, både utåt och inåt. Både framåt och bakåt. Man kanske inte ska dra alltför långtgående slutsatser. Man skulle kunna tolka det hela som ett musikaliskt frieri till folket och alla familjer med anhöriga som tjänar i flottan. Men man kan också tolka låtvalet, nån har trots allt satt ihop programmet, som både vågat och djärvt. Det hela skulle kunna ses som kritik från den gamla kejserliga huvudstaden till uppkomlingarna i Moskva. Det var trots allt Peter den Store och hans Petersburg som blev navet i Ryska Flottans omvandling från flodflotta till att näpsa svenskarnas “mare nostrum” vid Hangö. Man skulle alltså kunna skönja en viss systemkritik i det hela. Men å andra sidan skulle låtvalet lika väl handla om hyckleriet i Sovjetunionen, som en föregångare till nutidens hyckleri i Väst. Å ena sida står man i Väst för yttrandefrihet och demokrati men man köper gladeligen olja från religiösa diktaturer i Mellanöstern. Man klagar på ofrihet i Ryssland men har utmärkta handelsrelationer med “Mittens Rike”. Och und so weiter.
“Allt var bra, allt var lättsamt, Men nu med snaran runt halsen, Solens eld, atmosfärens brynja, Ogenomtränglig, fast i dimmman.
Och dödens månad, knappt ljus på resan, Och stjärnorna läggs på bröstet – kan inte andas, Och luften är giftig, som kvicksilver, kan omöjligt vända, omöjligt fly, Ingen kan möta oss på resan i denna dimma… Ur “Dimma”, Sektor Gaza 1996.
Militärorkster spelar på Flottans dag juli 2022 i Piter.
Eller blir det lite lagomt bysantiskt av det hela, lite av alltihop. En skön skål rysk kålsoppa som smakar och värmer beroende på vart och vem som smakar och smaksätter den. Det intressanta är den mentala dynamiken hos människorna som styr och ställer. De är trots allt människor som oss, med logik, motiv och känslor. Lika fullkomligt ofullkomliga som oss själva. Många av dagens makthavare i olika institutioner i Ryska Federationen var unga på 1980-talet. Frågan är “bara” perspektivet och “känslan” för perspektivet.
Vad en svensk motsvarighet till “Kino” och “Sektor Gaza” i ett liknande sammanhang typ Flottans dag i Göteborg 2022, skulle kunna vara nån form av fusion mellan “Eddie Medusa”/”Ebba Grön” samt låtarna “Någonstans i Sverige”/ “Blå baskrar” i ljuset av Midsommarkrisen 1941″ plus nedskjutningen av DC-3:an/Catalina:n plus diverse ubåtsjakter i Hårsfjärden/Hanöbukten/Töre/Sundsvall. Eller ska man dra till med Sabaton och lite andra grejer. Nu blev det inte lite anakronistiskt och känslomässigt svårt att “tajma” rätt både historiskt, musikaliskt och samhällsmässigt, men man kanske får en känsla och bjussar på det. Eller ska man bara köra “Rymdimperiet” rakt av ?
//Tsoi never left the building
P.S Den uppmärksamme noterar också att orkestern spelar bl.a. på pansarkryssaren “Aurora”, fartyget som avfyrade kanonskottet för ryska revolutionen 1917 i huvudstaden Sankt Petersburg. Glöm inte heller att “Aurora” var en av de överlevande örlogsfartygen från Slaget vid Tsushima 1905. Återigen dubbla bottnar. D.S
Noterar att projekt 865 “Piraja” och SR-71 “Blackbird” har några gemensamma drag som t.ex. skrov av titanlegering och signaturreducerande ytbeläggning. I fallet med SR-71 för att absorbera och reflektera radarvågor och i fallet “Piraja” för att absorbera hydroakustiska signaler. Ser att “Våjennaja Prijåmka” nyligen släppt ett avsnitt som hyllar konceptet MPL SPN d.v.s. miniubåtar för särskild tjänst. Och som synes i programmet är konceptet i högsta grad levande.
Noterar att en av de intervjuade officerarna säger nått i stil med att vi fick en punkt att åka till och det var det vi gjorde. Enligt artikel på svenska wikipedia byggdes två “pirajor” som sen skrotades, men i programmet syns ytterligare en “piraja”. Engelska wikipedia nämner att planen var att bygga tolv individer. Passar på att nämna att titan delar en egenskap med guld d.v.s icke magnetisk. En kul egenskap när man ska passera fasta minlinjer. Och världens största titanproducent hette Sovjetunionen.
Noterar att det är mycket fokus på flygande drönarteknologi och dess användning på slagfältet. Dessvärre tycks man inte fokusera lika mycket på undervattensdrönare. Och när det skrivs i den “gula pressen” (inte att förväxla med “gula tidskriften”) smaskas det gärna på med nån klickbar rubrik i stil med “domedagstorped” eller liknande, och man missar själva poängen. Man utnyttjar ny teknik för att uppnå nya mål med mindre resurser. Det kostar att bygga bemannade ubåtar, dels pengar och tid. Kan man komma undan med att bygga billigare undervattensdrönare, som dessutom är spenderbara, är det givetvis bättre på många sätt. Vem vill i onödan riskera en dyr och oersättlig ubåt med en högt tränad besättning. En drönare/station kan dessutom i fredstid simma/placeras i det tänkbara konfliktområdet. Och under lång tid vänta i dvala. Kommer osökt att tänka på intrigen i “Djupa Lögner” av Stuart Woods utgiven 1987; eller varför inte från inledningen (s.15) av “Operation Garbo- en thriller om en möjlig verklighet” från 1988.
“Bland alla andra djävulstingestar fanns också en obemannad larvbandgående tingest som kunde gömmas i en avsides vik och i det rätta ögonblicket aktiveras så att den kravlade ut i skjutläge…”
Det stimmas just nu om “K-329 Belgorod” som sjösattes 2019 och som nu i dagarna levereras till GUGI (Huvudstyrelsen för djuphavsforskning) med stationering i Stillahavsflottan. K-329 benämns som forskningsubåt med bla uppgifter som sök och räddning. Men det menas att K-329 kan bära den atomdrivna och atomvapenbestyckade undervattensdrönaren Status-6/Poseidon/Kanjon (Grau-index 2M39) men även obemannade undervattensstationer förutom räddningsubåt. Noteras att GUGI är separat från Flottan och är en egen organisationsenhet under Ryska Federationens Försvarsdepartement.
Ytterligare intressanta delsystem som kopplas ihop med K-329/GUGI är också: Losjarik (batyskaf för operationer på mycket djupt vatten) men även autonoma bemannade undervattenstationer/apparater i form av projekt 18510 Paltus/Nelma. En form av ubåtar som löser diverse uppgifter från att lägga ut störning där ryska atomubåtar patrullerar, spaning, räddning men även hämta upp sjunkna satellitgrejer, fartygsdelar och flygplansskrot m.m.
Enligt följande artikel från Vzgljad.ru menar man att Poseidon och andra ryska system i grunden förändrat kartan/färdplanen avseende strid till havs. Speciellt om man tar med lillebrorsan till “Poseidon” i form av “Bläckfisk”. Autonom undervattensdrönare “Bläckfisk”(artikel Popular Mechanics) är bara beväpnad med konventionella anti-ubåts-torpeder. Men ett antal Bläckfiskar i Östersjön och Bottenhavet/Bottenviken blir inte bara problem, det blir i värsta fall som kräftpest. Och hamnar man inomskärs blir topografin ännu värre, både över och under vattnet.
Sorgligt nog är Sverige långt efter i drönarkapplöpningen, värnplikten ska ju lösa alla problem; och sen ska man köpa massa kuliga grejer från andra NATO-länder. Men jag skulle vilja se en drönare i -35 grader i luften i MILO ÖN eller varför inte en undervattensdrönare i Norrbottens skärgård med över 3000 öar på 10 mil, från Piteå till Haparanda/Torneå. När man tex återupprättar spärrbataljoner i viktiga svenska hamnar bla Sundsvall, Gävle, Luleå måste man ha bra grejer som fungerar i svenska förhållanden, året runt, dygnet runt. Och ska man kunna möta den tekniska utmaningen måste grejerna vara smarta och billiga; det går inte att bygga nya slagskepp varken till lands, sjöss eller lufts. OK, det går men då behöver man drönare som skyddar de värdefulla resurserna. Det vill säga hur man än vrider och vänder har man häcken bak. Och för svensk del syns massa häckar framåt då konkurrenterna passerat oss sen länge.
Och slutklämmen blir att man dessutom behöver ett helt ekosystem av drönare.
Det var ett tag sen jag läste ”Brott och straff” men det finns bl.a. två paralleller som kan vara av intresse. Del själva huvudpersonen av Guds nåde i form av studenten Raskolnikov och dels dottern till statstjänstemannen Marmeladov vid namn Sonja. Själva boken går ut på hur Raskolnikov mördar en förhatlig pantlånerska som parasiterar på andra. Den förment gode Raskolnikov tar sig den rätten och boken handlar delvis om hans hantering av det hela. Sonja är också förment god då hon i sin osjälviskhet efter sin fars olyckliga frånfälle försörjer sin styvmors barn genom att prostituera sig.
Den gode Dostojevskij ger inga svar utan det är upp till läsare att hantera allt som sker och händer med sin egen mognad och förstånd. Rätt intressant att tolka skeenden, känslor och logik i nutid som kanske inte sågs på samma sätt i dåtid. Det trevliga med författaren är att han som sagt inte skriver en på näsan; läsaren själv får brottas med sin egna straffande logik. Raskolnikovs växande dilemma kan kort tillskrivas att han anser sig agera logiskt korrekt som världsförbättrare, men att hans ofullkomlighet blir gudomligt uppenbart av hans själsliga kval över handlingen. Sonja har inte riktigt samma process utan den utspelar sig sannolikt än mer i läsarens huvud, den kvinnliga varelsen har alltid var ett nöjesfält för åsikter. Kan man vara självdestruktivt god ? Sonja i sin godhet offrar sin kropp men ej själ till det onda för att göra gott; Raskolnikov i sin förvirrande logiskt liberala godhetsanalys gör ont och uppnår ont. Han får kämpa för sitt förstånd och ideologi i Peters västliga stad.
Parallellen i den geopolitiska skandalen är tämligen uppenbar; är vissa geopolitiska skeenden bättre för att Väst utför dom och automatiskt sämre när någon annan gör det. Man kan t.ex. reflektera och fundera över bombkriget mot Serbien. Eller varför inte händelserna i Libyen där landets ledare till sluts avrättas i summarisk avrättning á la Ceaucescu. Vad är brott och vad är straff? Den eviga frågan. Är man god när man har goda intentioner även om slutresultatet suger fett ? Missförstå mig rätt, men hur agerar man gott i en värld med ont. Kan man frikoppla det goda från det onda och bara köra sitt eget race ? Det hela skulle kunna koka ner till att reta gärna den största mobbaren på skolgården, men bli inte förvånad när du åker på stryk på hemvägen; det spelar ingen roll om du har rätten på din sida.
Bara för att man leder en auktoritär stat innebär inte att man är ”dum i huvudet”. Att tillskriva sin motståndare psykisk sjukdom och galenskap säger nog mer om ens egen brist på förståelse av realiteter och insikter i hur världen fungerar. Kanske belyser tydligt ens egna försummelser, tillkortakommanden och önsketänkande. Det är många höga herrar och damer som varit obetänksamma under en rad av år; och tyvärr verkar eftertänksamheten lysa med sin frånvaro hos de flesta. Återigen kan ens egen logik och syn på skeendet kan vara det största problemet; eftersom din motståndare har sin egen logik och process. Det har varit allom uppenbart att reformeringen av Ryska Federationens väpnade styrkor haft/har syften och mål, men man har i Väst ignorerat detta i tjugo år. Välkommen till verklighetens politik och Kalla Kriget 4.0. Men brotten och straffen kan vara svåra att bena ut, vem/vilka har förlorat sin själ, vem/vilka når goda resultat? Vem/vilka har varit onda i sin godhet ? Tråkigt att Dostojevskij inte hann med sitt stora romanbygge i form av ”Den stora syndarens levnad”.
Noterar lite diskret att Ryska Federationen ”pressats” av Väst i 20 år till den milda grad att man hoppar över skaklarna på detta flagranta sätt (milt uttryckt). Noterar också att ingen skulle ha vågat behandla kineserna på samma sätt som man behandlat ryssarna. Och vilka bidar sin tid just nu, ”de resterande fyra från Shanghaj”. Ett ekonomisk kraftmätning mellan Väst och ”de fem från Shanghaj” blir inte heller optimalt för Väst.
Förresten verkar nutiden mest syssla med att bojkotta och rensa ut; snart ryker väl Tjechov, Tolstoj, Nabokov, Dostojevskij, Pusjkin, Trifonov och andra element från biblioteken och teateruppsättningar. Just nu verkar västra Europa vara en olycklig familj, östra Europa likaså. Kommer osökt att tänka på inledningen av ”Anna Karenina” som är nått i stil med ”de lyckliga familjerna är lyckliga på ungefär samma sätt, medans den olyckliga familjen är olycklig på sitt eget sätt”. Det hela verkar var ett europeiskt familjedrama av grekiska mått(och såna kan vara blodiga) på flera nivåer. Och Gorbatjovs tankar om det europeiska huset har alla glömt. Väst är i ekonomiskt krig med Ryska Federationen. Och ledarskapet i federationen har inge önskan att sluta som Khadaffi, Ceaucescu, Saddam eller Assad, och inga vårkänslor heller. När allt kommer omkring, ingen vill bli inbjuden till sin egen halshuggning.
”O Gud, vi se ej var stigen nu bär hän, Vi vandrat vilse, vad nu att göra ? Onda andar leder oss på irrspår, Man vill oss ut på tomma fältet virra,
Vem räknar dom ? Vad slags makt jagar dom ? Vad sorgetoner, kvidande och nedriga? Förståndet som man i graven lagt? Trollpackans bröllopshymn man just nynna?” fritt efter Pusjkin
Det är alltid intressant att höra olika uppfattningar om skeenden och processer, men jag blir lätt oroad över herr Hällstens tyckanden och låtanden i svensk morgonteve. Det förefaller mig som om herr inte greppar historia och kulturhistoria vid förståelsen att språk och tanke inte är logiskt utan sociologiskt. Man kan inte i ena andetaget säga att arresteringen av den “lilla björn” är bra för Ukraina för att i nästa andetag påstå att Moskvas språkbruk om en viss politisk ideologis historia i östra Europa är snömos. Man kan ödmjukt notera att “lilla björns” fader dömdes till ett antal års straffarbete efter Röda Arméns befrielse av sovjetrepubliken Ukraina. Lilla björnen själv föddes dessutom i förskingringen i det “Sovande landet”; en bra bit österut. Sen vad som hände i det vakna landet västerut efter ockupations-förvaltningen retirerade med Wehrmacht och andra förband är också ett kapitel för sig (skogsbröder och annat mindre ädelt). Det var en hel del som överlevt medvetet eller omedvetet genom kollaboration med motståndarens förvaltning. En kollaboration som var tidsmässigt längre och därmed slitsammare i västra delen av sovjetrepubliken jämfört med den östra. Men slaget om Stalingrad var nog grymt, som får tredje slaget om Charkov att blekna en aning och slaget om Kiev 1943 att vara en “promenad i parken”.
Tar man dessutom i akt och mening i följande årtal i beaktande 1240, 1612, 1812, 1917, 1941 så skulle man kunna säga att alla som vandrat österut är “litauer” eller varför inte “nationalsocialister”. Det blir lite lättare när man tittar på vilka som vandrat västerut dvs mongolerna. Batu Khan plundrar Kiev ca 1240. Det hela blir lite som grekernas “barbar”; som sagt kulturhistoria handlar inte om kall logik utan om sociologik eller varför inte sociokulturlogik. Men det kanske är viktigare att klädseln sitter som en smäck; korrekt tråkigt, men var är biffen ?
Sen kan man också reflektera över varför arresteringen av Medvetjuk skulle vara bra för Ukraina. Varför ge utrymme åt en på bilderna till synes trött och slagen äldre herre med ett brokigt förflutet; med en historia allt från advokat via socialdemokrat till beskyddare av ryska intressen i östra Ukraina. Man kan dra två slutsatser; för det första passar man på i Kiev att göra upp räkningen med ett antal personer nu när man har chansen och/eller för det andra passar man på att göra sig av med en rival om makten. Som sagt varför bråka med en äldre herre som sen ett år sitter i husarrest? Och varför skulle han just nu fly och dessutom i uniform ? Det hela kan tyda på att man i Kiev är orolig över utgången av striderna i östra Ukraina nu när tyngdpunkten skiftar och fokus blir till 100% på nedre delen av Dnjepr och bla de fem stora broarna i Dnipro. Utan broarna över Dnjepr blir försörjningslederna långa rent kilometermässigt och därmed tidsmässigt. Skulle man frestas att nyttja Dnipro som underhållsbas kan det bli ett nytt Dunkirk ifall broarna slås ut i Dnipro och tex Dniprodjersjinsk/Tjerkassy/Krementjug. Och då skulle det passa bra med en pant i form av Medvedtjuk, så att han kan användas som pjäs på schackbrädet (eller bara spela bort den). Som sagt det är match igen och förhandlingarna sker inför öppen ridå; ifall man inte dribblar bort det hela med förenklade resonemang om bysantinerna i Moskva.
Noterar också att Medvedtjuk varit en del av kampanjstaben för Leonid Kutjma, en av Ukrainas presidenter och del av Dnjepropetrovsknätverket som Leonid Brezjnev startade upp en gång i tiden innan han blev generalsekreterare i KPSS (Sovjetunionens kommunistiska parti). Återigen, vem tjänar på “lilla björns” frånfälle? Zelenskij? Vladimir Vladimirovitj? Västra Ukraina? Östra Ukraina? USA? EU? eller ingen? Kompotten tätnar, det här är ingen “finsk sommarsoppa” snarare “gröt med svenskar”.
Återigen din motståndares sociokulturlogik är inte nödvändigtvis din egen. Och Ryska Federationens mobiliseringsreserv är outnyttjad.
Ukrainas fjärde största stad heter Dnipro (tidigare Dnjepropetrovsk och på tsartiden Jekaterinoslav). Staden har ca 1 miljon invånare och ligger där Dnjepr gör en av sina större krökar. Dnipro är huvudstad i länet Dnjepropetrovsk med strax över 3 miljoner invånare. Länet var industriellt ett av det viktigaste i Sovjetunionen med vitala militärindustrier tex JusjMasj. Tillsammans med Donetsk/Donbass var man av vital betydelse för Sovjetunionen och stagnerade kraftigt efter Sovjetunionens upplösning.
Donbass Rysslands hjärta, plakat från inbördeskriget 1918-1922.
En kul grej med Dnipro län är att Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev föddes i dess norra delar, öster om Dnjepr. Och gjorde karriär i Dnepropetrovsk efter att en viss Nikita Sergejevitj Krusjtjov tagit över kommunistpartiet i Ukraina. Krusjtjov hade växt upp i Donbass sen hans familj flyttat dit. Allom bekant var det Brezjnev som puttade bort Krusjtjev från posten som generalsekreterare 1964. Det var Brezjnev som nätverkade fram Dnjepropetrovskmaffian, från 1950-talet till in 1982. Det politiska nätverket i Dnepropetrovsk fortsatte framåt under 1990-talet då dess medlemmar tog sig framåt och uppåt i Ukraina då Leonid Danilovitj Kutjma blev president i Ukraina, 1994-2005. Klanen kan delas upp i olika delar och fick ett uppsving igen under Orangea revolutionen. Klanens större grupper: Privat, Pintjuk, Derkatj, Kutjma och Timosjenko(hur gick det med Julija).
Noterar att en viss Zelensky föddes i Krivoj Rog i västra delen av Dnjepropetrovsk län, väster om Dnjepr.
Förresten har man plockat Dontesk är det bara logiskt att plocka Dnjepropetrovsk, åtminstone Dnipro med dess fem stora broar över Dnjepr. Det skulle bli en stor kniptång från norr och söder med mötespunkt Dnipro.
Några tankar kring Brezjnevdoktrinens återkomst med buller och bång i Europa och hur 2022 blir ett märkesår, som kan komma att definiera både starten och slutet på saker och ting. Lite som alfa och omega, början och slutet på önsketänkande och bortsopandet av obehagligheter under mattan. De feta åren är förbi.
Det pratas en hel del om att ryssarna kört fast och att allt inte går enligt plan, men det vet alla rutinerade planerare att en plan inte överlever första kontakten med verkligheten. Det behövs konstant omplanering och därför resurser av olika slag. Det kanske är därför som några höga potentater i Ryska Federationens ledning inte synts till så ofta den sista tiden. Men det behöver inte innebära att Planen gått fel, man kan påstå att Planen går enligt plan. Och detta beroende på tidslinjalen för hela specialoperationen utförd med begränsade resurser. Slutdatum för den dödliga cirkusen “är som vanligt” Segerdagen den 9 maj, CCCP körde som bekant hellre Första maj av förklarliga ideologiska skäl. Och har man ända till Segerdagen på sig är det gott om tid för omtag. För en specialoperation med begränsade resurser i ett stort manöverutrymme som Ukraina tar helt enkelt tid. Det skulle även se bra ut om man dessutom kunde få matchboll till Påsken och dess fokus på återuppståndelse och nytt liv.
För när allt kommer om kring är det inte första gången ryssarna utför militära operationer i området. Man kanske skulle kika på Operation Rumjantsev eller mer formellt den strategiska anfallsoperationen Belgorod-Charkov mellan 3-23 augusti 1943; med operativ tyngdpunkt nedre Dnepr (bla Kherson)samt dess efterföljare Operation Suvorov mellan 7 augusti och 2 oktober 1943. Anfallet kulminerar i Slaget om Dnjepr 26 augusti till 20 december, innefattande en misslyckad sovjetisk luftlandsättning halvvägs Kiev-Tjerkassy. Man kan komma ihåg att trots Sovjetunionens överlägsenhet i slutet av 1943 åker man på däng för att man tagit för stora risker och/eller hade sämre stridsekonomi än sin motståndare. Man kan misstänka att dessa preludier till Operation Bagration har studerats flitigt vid Akademin i Frunze. Här kan man inflika att Charkov hade befästs av tyska styrkor och föll inte i första taget. Så, allt är bekant och historien krumbuktar och slingrar sig i välbekanta upprepningar.
En intressant grej med Dnjepr är att floden klyver Ukraina i nordsydlig riktning. Floden mynnar ut i Svarta Havet vid Kherson och rinner förbi de enorma träskmarkerna kallad Pripjatkärren, strax norr om staden Kiev, för att fortsätta genom staden Smolensk i Vitryssland. Sen kan man notera några kuliga grejer och det är det formidabla geografiska hinder som Dnjepr utgör mellan Kiev och Kherson och detta tack vare regleringen(resulterat i stora reservoarer) av floden med ett antal stora(6) vattenkraftverk som står för 10% av Ukrainas energi (det är inte bara kärnkraften som är viktig). Sen kan man notera att floden är en viktig transportled och är på 200 mil farbar för havsgående fartyg genom en serie av slussar. Sen kan man också notera lite snabbt att Dnjepr rinner upp i Valdaj-höjderna och Valdaj-klubben kan vara av intresse för Putins “fan-club”.
Summa summarum, operationens slutdatum gärna nån vecka innan Segerparaden i Moskva, gärna uppnått Dnjepr och linjen Kherson-Kiev. Om inte detta så åtminstone järnvägslinjen PZ/Dnipro, som bl.a. förbinder Donbass med Krim. Järnvägen var fram till 1961 namngiven till det saftigare namnet Stalinsjärnväg. Man skulle kunna tänka sig ett pärlband med ministater längs floder och järnvägsnätverk. Man kan notera att Dnjepr utgör en liten infrastrukturknorr där järnvägen “öster” Dnjepr mats med annan kräm än den västerut.
Sen kan man också notera att sen Wehrmacht retirerade ut ur Sovjetunionen pågick ett gerillakrig i västra Ukraina och bl.a. Litauen och i vissa delar ända in på 1950-talet. Man vill inte ha en igelkott i fickan. Så, resultatet kanske blir ett västvänligt rest-Ukraina med huvudstad Lvov, Ryssland blir satellit till Kina, EU tappar mark och sliter inte jämnt med USA, flyktingvågen och försvarssatsningar(värnskatt) sätter sina spår i levnadsstandarden. Andra halvdemokratiska länder vänder sig till Indien, Kina och Brasilien för att slippa få stryk. Och sen om den ekonomiska krigföringen inte hjälper, vad gör man då, normaliserar allt ? Är det möjligt med tanke på att så många har surrat sig vid skeppsmasten, och vilka styr skeppet ?
Har vi passerat Rubicon förlåt Dnjepr, men inte riktigt fattat det ?
Från dutube.
Operation Dnjepr 1968, världens största militärövning.
Noterar som vanligt att det är mycket fokus på kulor och krut, stridsvagnar och testosteron. Men som vanligt utan underhållsresurser stannar allt efter en tid. Noterar att “korporatsija projekt technika” har några sjyssta produktinformativa kortisar på “dutube”. Bl.a. om universell medicinsk fältplattform (MPG), rörligt servicekomplex med tekniskt underhåll och sen bärgnings- och remont-fordon men även mobila operativa stabsplattformar (med omklädning, dusch/toalett och konferensrum). Firman har är kopplad till Försvarsministeriet, Inrikesministeriet och Räddningsverket. Och om vanligt när ryssarna gör något, gör man det ordentligt, den ryska maximalismen.
I Sverige begravs allt i utredningar eller så blir det hafsverk av allt, undras om hur det går med logistikutredningen. Och att bygga upp teknisk och medicinsk förmåga tar bra många år, speciellt om man ska bemanna med utbildat och erfaret folk. Och med tanke på kompetensbristen i det civila samhället och den högre lönenivån i det civila (artikel hos Unionen “Kompetensbristen hotar välfärden”), är min kvalificerade gissning att kompetensbristen i det militära kommer att bestå under lång tid framöver. Man är dessutom uppenbarligen på en sån låg nivå personellt att man måste utbilda dom som ska utbildas, under förutsättningen att man lyckas rekrytera kompetenta utbildare som man kan utbilda. Och erfarenhet kan man inte utbilda bort. Och förresten ska man dessutom utbilda på system som inte är förbandssatta eller på väg att förbandssättas.
Och tror man att unga soldater och kadetter kan mycket om teknik så får man tänka om, de är bara konsumenter av tjänster på tekniska plattformar. Och de tekniska plattformarna idag är mycket komplexa, system av system. Dags att tänka om, för gör man som man alltid gjort får man det man alltid fått, och just nu känns det som om svenska armén snarare är på väg mot 1990-tals-nivå och inte 2030-nivå. Och som vi alla vet är militär teknik en materielsport och att komma tvåa innebär inte en silvermedalj.
Gruppering av stationärt mobilt fältsjukhus (MPG), modulerna dockas med övergångsslussar, från 3 april 2016. Dygnskapacitet är 500 sjuka och sårade. Besättning 28 läkare och 60 personer med mellankvalifikationer. Nyckelfärdigt på 24 timmar.
Flygtransport av mobilt fältsjukhus modell, projekt-technika, till ryska fjärran östern 2014 i samband med översvämningar. Reportage på statlig television.
Mobilt servicekomplex, publicerat april 2016.
Mobil operativt stab för civilt och militärt bruk, grupperingstid 4 timmar, ca 50 kvadratmeter med dusch, toalett, omklädningsrum, arbetsplatser i kontorsmiljö samt mini-kök och vilorum.
Allmän promo avseende underhållsfordon, också från 2016.
Brezjnev's Blog 