Teknik är som nektarinerna i fruktdisken; omogna som gråsten, övermogna som gamla bananer och sen ett där perfekta läget där konsistens och smak är optimalt moget. Detsamma gäller teknik.
Man kan fundera över varför konceptet slagskepp. Både Japan och USA införde hangarfartyg, men missade att avföra slagskeppen på 30-talet. De samexisterade ett tag. Men 1940 händer något. Dels ändrar Japan byggandet av det tredje slagskeppet av Yamato-klass, Shinano. Man börjar konvertera det till hangarfartyg. Det fjärde slagskeppet i serien avbryts och delar av skrovet går till att bygga hangarfartyg och bygget av det femte slagskeppet påbörjas aldrig.
Man kan notera några signaler, t.ex. undergången av Tredje Rikes stolthet slagskeppet Bismarck, sjösatt 1939. Örlogsfartyget drabbades av fatala skador efter ett torpedanfall av drygt 20 st obsoleta dubbeldäckade torpedplan, Fairey Swordfish. Italienarna gjorde samma smärtsamma erfarenhet av Fairy Swordfish. Britterna attackerade 1940 marinbasen Taranto med ca 25 Swordfish-plan bl.a. sattes tre slagskepp ur stridbart skick.
Notera att kostnaden för Swordfish-planen versus skadorna de orsakade är försumbara. Och britterna byggde nästans 3.000 Swordfish mellan 1936-44, och utrustade alla sina hangarfartyg med dessa långsamma torpedplan. Swordfish hade en max hastighet på 230 km/h.
Omoget vs moget vs övermoget.
Det är enkelt i backspegeln att se dessa teknikskiften men lite svårare att se det där man är. Men å andra sidan om man tar bröderna Wrights framsynta arbete. De sysslade med cyklar och motorer men forskade/byggde ett flygplan. Och genomförde världens första kontrollerade flygning som varade i 12 sekunder 1903. Man bara inte flög, man kontrollerade själva flykten i luften. Det var fler som flög men inte kontrollerat.
Man kan notera att 1919 flög Alcock och Brown i tvåmotorigt ”sur-plus” Vickers-bombplan över Atlanten. Världens första ”non-stop-flygning” över Atlanten. Den varade i drygt 16 timmar och sträckan strax över 300 mil.
Omoget vs moget vs övermoget.
Datorn har gjort samma resa från en mekanisk dator av Charles Babbage på 1870-talet via Konrad Zuses första fungerade dator av telefonreläer i Berlin 1941, Z3. Datorn var helautomatisk, programmeringsstyrd och fritt programmeringsbar. Zuse bygger Z4 1944 som kan programmeras med ett högnivåspråk med flödeskontrollsatser. Sen utvecklas allt via elektronrör och transistorn. Sen kommer persondatorn. Sen fortsätter miniatyriseringen. Och nu har alla en dator i bakfickan med en beräkningskraft som Zuse bara kunde drömma om.
Omoget vs moget vs övermoget.
Låt oss för ett slag fundera på drönare i dess vidare definition som förarlös motorfarkost som flyger/simmar autonomt eller kan fjärrstyras. Konceptet föds under VK1 med styrda robotar bl.a. Wilhelm Siemens trådstyrda flygande torped. ”The Kettering bug” dyker upp på motståndarsidan. Olika varianter på självstyrda/fjärrkontrollerade farkoster återkommer under VK2. Bland annat roboten V1 som drivs av en pulsjetmotor. Navigeringen är inte löst men man kan bomba stora mål som London. En annan kul sak är Rheintochter som är en tysk mark-luft-robot som styrs via radioimpulser och radar. Japanerna försöker med bemannade självmordsfarkost(biodrönare) som Okha-1, där styrningen sköts av piloten. Tyska Mistel är också nån form av biodrönare men där bioroboten(piloten) överlever. Och tyskarna hade också serieproduktion av en trådstyrd ”glidbomb” med raketmotor (drönare) Henschel Hs-293. En berömd Kennedy omkommer när han medverkar vid initieringen av en gigantisk fjärr–tv-styrt bombplan(drönare) inför en attack i Frankrike.
Konceptet drönare i dess renaste form har utvecklats vidare. Drönare finns nu på tre planeter i solsystemet: Tellus, Mars och Månen. Sovjetunionen landsatte två stycken drönare på Månen, en 1970 och den andra 1973. Och nutida drönarna på Mars har alltså släktingar på månen. Räknar man in Voyager-1 och 2 som drönare har de redan lämnat solsystemet.
Och nu kan vem som helst köpa en drönare, från små handhållna till större grejer. Turkiet har visat vad deras självmordsdrönare kan göra i krigföringen, t.ex. Azerbajdzan och Armenien.
Alltså, återigen moget vs omoget vs övermoget.
Vars befinner sig drönarna efter drygt 100 år av evolution?
Har konceptet nått slagskeppsstatus?
Det är lite som när man gifte ihop stridsvagnen med radioapparaten och sen datorn. Helt plötsligt kunde man leda på ett annat sätt. Och nu är ”situational-awareness” stort. Grejen med drönarna är artificiell intelligens i form av neurala nätverk. Man försöker med mjukvara imitera hjärnans uppbyggnad och funktion. Framförallt dess självorganisering och lärande. En drönare som kan läras känna igen de mål de ska bekämpa; och som dessutom kan extrapolera i nya situationer; och sen dela med sig kunskapen till sina drönarkompisar.
Dessutom kommer man vid massproduktion att erhålla överlägsen stridsekonomi. Drönare för markattack kommer att bli billiga vid massproduktion. Alltså, kan man bygga säg 100 drönare för priset av en stridsvagn. Och ponera om det behövs 10 drönare för att slå ut en vagn, eller dess logistikkedja. Mycket sexigt och attraktivt för en motståndare.
Samma sak med undervattendrönare. Ubåtar är dyra, riktigt dyra. Tänk hur många tysta drönare man kan sprida ut på havsbotten och som bara väntar på att uppfånga rätt ljudprofil. Återigen samma logik, hur många undervattensdrönare får man för en ubåt, 10.000, 50.000 stycken. Sen kan man sockra havet med billiga sensorer för nån tusenlapp som lyssnar och delar med sig. Det genomskinliga havet med tysta vilande undervattendrönare som väntar. Och kan vänta i flera år. Dyra ubåtar kommer att behöva eskort som hangarfartyg men av egna undervattensdrönare.
Låt oss överslagsräkna lite snabbt. Vart landar man pengamässigt med tummen och pekfingret.
Östersjön är 413 000 kvadratkilometer stort. Ponera att du kan bygga en sensor för tusen pix och som kan spana av 1 kvadratkilometer. Då kostar det i produktion 413 miljoner kronor att sockra Östersjön. Men ok, säg att det behövs tio sensorer per kvadratkilometer för att något sånär fixa skiktning, olika bottentopografi m.m. Då pratar man alltså om 4,2 miljarder kronor för att få en acceptabel sensortäckning.
Sen behövs en drönare med vapenverkan. Säg att en sån kostar 1 miljon per styck och kan med hjälp av sensorerna täcka 10 kvadratkilometer. Då behövs 41.000 drönare multiplicerat med 1 miljon pix för ca 41 miljarder riksdaler. Det är alltså fullt möjligt att för en kostnad av ca 45 miljarder kronor göra livet surt för alla ubåtar och övervattensfartyg i Östersjön. Och för miljöpartiets skull är sensorerna “biodegradable” (seriöst).
Vad kostar en svensk ubåt?
Eller rättare sagt vad är vinsten för ryssarna att inte bygga ubåtar utan drönare/sensornätverk?
Kan ryssarna mobilisera dom pengarna på ytterligare grundforskning och teknologiutveckling?
(som jag konstaterat tidigare så är innovationsklimatet irrelevant för Moskvastaten )
Drönare förändrar och kommer att förändra allt.
Omoget vs moget vs övermoget.
Slagskepp eller Swordfish!
Ubåtar eller drönare!
De mest anpassningsbara överlever, som Darwin menade.
Och det gäller också den i Stockholm visionslösa begåvningsreserven bestående av överbetalda höga herrar och damer i organisationer, som likt lätta brigaden på Krim rider på döda hästar. Dags att kliva av.
Var är bärsen, var är flintasteken!
//Snöjungfrun
Filed under: Uncategorized
